Kaffe, Coffea arabica, känner vi igen som en buske. Egentligen är det ett träd som kan bli tio meter högt. För att underlätta plockningen av kaffebönorna beskär man dem dock rätt hårt och därmed buskliknande i alla kaffeodlingar. Kaffeblomman liknar och är nära släkt med gardenian. En kaffeplanta behöver fyra år i stillhet innan man börjar skörda. Den är sällan produktiv på kaffeplantager mer än ett tiotal år. En planta ger i genomsnitt mellan sitt sjätte och femtonde år ett kilo kaffe per säsong.

Rostningen av kaffe sker oftast i konsumtionslandet och den som jag som tog en genväg till jobbet i Karlstad på 1970-talets första stapplande steg minns fortfarande doften av nyrostat kaffe när man cyklade förbi Löfbergs Lilas fabrik utefter hamnen varje morgon. Kaffe innehåller inte bara koffein, det lär finnas närmare 700 ämnen i kaffe varav endast hälften är identifierade.

 

kaffe ur linnes herbarium

 Coffea arabica, ur Carl von Linnés Herbarium

 

Man tror att kaffedrickandet startade i Etiopien, i regionen Kaffa och det är troligen sant.

Den stora frågan är om våra antika förfäder fick sig en kopp morgonkaffe. Det fick de troligen generellt inte, men det finns sekvenser hos Homerus och i många antika arabiska legender, som beskriver en mystisk, mörk, bitter och uppiggande dryck som var som gjord för krigsmän. Om det var en dekokt gjord på etiopiska och därmed importerade kaffebönor – eller någon annan bitter frukt eller bränd nöt -  är ju svårt att avgöra idag. I de flesta nutida encyklopedier anser man dock att det var i början av 1500-talet som kaffedrickandet introducerades i Arabien och snabbt blev till en kultdryck. Samstämmigheten kan då bero på att dessa både äldre och moderna encyklopediska redaktörer har varit flitiga läsare av varandras publikationer. Kaffets historia har säkert fler år på nacken än vad man kan finna i uppslagsböcker – vilket inte är något ovanligt fenomen.

Redan på 1000-talet e.Kr förskrev den persiske läkaren Avicienna (980-1037) kaffe som ett läkemedel. I hans livsverk Canon Medicinae, som mest bygger på antika grekiska medicinska skrifter beskrivs coffeinets uppiggande effekt. Det är då 500 år innan våra uppslagsboksförfattare anser att den första pannan kaffe kokades.

Det finns en ljuvlig folklig legend från Jemen som kan dateras till 1300-tal – vilket är 200 år innan kaffet anses vara ”uppfunnit” i uppslagsboksvärlden. Legender är ju inte fakta men spännande är de.

 

En herde i Jemen hade observerat att några av hans getter med förtjusning åt några rödfärgade frukter från en buske och att de då relativt snart blev rastlösa och upphetsade. Herden berättade om sin observation för en helig man. Den klerikale representanten kokade då en brygd på de röda frukterna och fann att dekokten kunde förhindra sömn och dålig koncentration. Ett fenomen som var efterlängtat i den andliga sektorn.

 

Var kaffe, som stimulerande dryck, först användes är ju rätt oväsentligt, men det var troligen en känd stimulantia långt innan vår moderna historia skriver in den med nyspetsad gåspenna, bläck och på sandat pergament.

 

 kaffe - plansch

 

Köhler's Medizinal-Pflanzen 1887

 

Till Sverige kom kaffet första gången på 1600-talet. I flera omgångar förbjöds kaffedrickandet av handelspolitiska skäl. Smugglingen blev då en viktig näring. Sedan 1822 har det varit fritt att importera kaffe. I början var Mocca den viktigaste exporthamnen – därför kallas de pyttesmå kopparna, som ju markerade att det var en dyr och lyxig dryck, för just mockakoppar.

Senare importerade vi från Java, som gav slanguttrycket "att dricka en Java", vilket fortfarande lever kvar.

Ordet kaffe kommer ursprungligen från arabiskans quhawa, som betyder både kaffe och vin och som härstammar från ett verb som egentligen betyder aptitbrist. Man kan ju fundera över om det var koffeinets förmåga att minska hunger som ligger bakom namnet.

Det är många som försökt föra i bevis vid vilken tid och vilken svensk som först smakade kaffe. Det mest troliga svaret på det är att ingen vet - eller ens kan veta.

Man kan tänka sig att svenska sjöfarare, som gjorde affärer med eller av mer eller mindre märkliga orsaker tog anställning hos muslimska ”rederiägare” på slutet av 1500 till början av 1600-talet fick prova den nya drycken.

Dock verkar det som att den förste svensk, som verkligen beskrev att han fått sig en kopp kaffe innanför sidenvästen, var friherren, diplomaten, landshövdingen och överståthållaren och initiativtagaren till Stockholms auktionsverk Claes Brorson Rålamb (1622-1698) – fast han startade inte detta verk av intresse för antikviteter eller kaffekannor utan för att kunna få ut mesta möjliga ekonomiska profit ur stockholmarnas konkursbon.

 

rålamb

Klas Brorson Rålamb (1622-1698)

 

År 1657 sändes han som Kung Karl X Gustavs sändebud till Turkiet. Där fick han ofta smaka kaffe, som var en del av det sociala livet i de diplomatiska och maktfulla kretsar han rörde sig. Speciellt förtjust i kaffe verkade han inte ha blivit. Han skriver:

 

De tilreds aff ett slag Erter ifrån Egypten och sörplas in mellan läpparne sjudande hett. Det er illa smakande, lika som det vore lag av stekte Erter.

 

Tjugofem år senare finns det noterat i tullverkets handlingar att det infördes ett skålpund, ett knappt halvkilo, kaffe via Göteborgs hamn. Man får väl förmoda att det var en dåtida import av bitter medicin – något utbrett kaffedrickande fanns det inte. Tre år senare (1685) upptogs kaffe som en medicinskt verksam substans och prissattes i den svenska farmakopén, men det verkar som om apotekarna smugglade det in i landet – några officiella införseluppgifter finns inte. Fast det var nog inte bara kaffe som apotekarna importerade via mindre officiella importkanaler.

Tio år senare (1695) infördes officiellt den hissnande mängden av 25 kilo kaffe till Stockholms hamn.

Men mode är ju ett fascinerande fenomen. Hjältekungen Karl XII:e (1682-1718) lärde sig att uppskatta kaffets uppigande effekt (jämför Napoleon Bonaparte) under sitt turkiska äventyr – eller snarare när han hölls som gisslan av Sultanen. När krigarkungen Karl kom ridande tillbaka, på sin berömda och snabba sadeltur genom Europa, till ett snarast bankrutt svensk-finskt kungarike och hela hans militära storrike gick i bitar runt honom utan att han hade statligt guld eller friska soldater nog att påverka det, så drack han kaffe. Han gjorde, under en kort tid, Lund till residensstad, säkert för att det var närmare att därifrån kunna försvara eller attackera de tyska fürstendömen som ständigt var i krig med varandra. Men med sig till Lund hade han en turkisk kaffekokare.

Och den användes flitigt.

Det påstås att han och hans stab konsumerade närmare 4 kilo kaffe per dag. Fast det finns också de som påpekar att han levt på löpande räkning när han var gisslan hos Sultanen och att han hade en hel svärm med irriterade turkiska bankirer, som följde honom ända hem till Sverige för att få tillbaka sina lån med god ränta.

Och de kunde inte leva utan sitt turkiska kaffe.

 Denna kungliga och rent turkiska dryckespreferancé satte dock kaffedrickandet på dagsordningen hos landets dåvarande ”jetset”.

 

likfärd

 

Karl XII:s likfärd, Gustaf Cederström målad 1877-78

 

Carl von Linné, som gav kaffebusken det vackra namnet Coffea arabica, skriver ett par tre decader efter Kalle dussins sejour i Lund om kaffe och turkar på följande sätt:

 

Turkarne lärdt oss kläda oss hema och at dricka Coffé.

 

Kaffet var dyrt, år 1740 motsvarade ett skålpund – cirka 425 g – samma kostnad som att avlöna en dräng under ett helt år. Det är därmed inte så konstigt att kaffekopparna gjordes små som äggkoppar. De första kaffehusen, som man framförallt kunde finna i de större svenska hamnstäderna, hade ett dåligt rykte – säkert med all rätt. Det var bara män som besökte dem och där kunde inte bara koffeinbrist botas utan de flesta andra fysiska eller själsliga behov kunde på dessa etablissemang bli restaurerade. Flera författare har påpekat att vår egen Hufvudstad, låg hopplöst långt efter till exempel Paris när det gällde antalet av kaffehus i början av 1700-talet (15 mot 300). Fast då har man tydligen inte funderat över att Paris hade 1.500.000 invånare när Stockholm hade knappt 70.000. I realiteten verkar det därmed som att det fanns fler kaffehus per invånare i Stockholm än vad parisarna hade under samma tidsperiod!

Det tog dock tid i Sverige innan kaffet verkligen slog igenom på bred front. I Carl Michael Bellmans diktning är det inte lätt att finna denna dryck. Vilket är märkligt då drycker ofta var en vital del av hans poetiska bläck. Jag har bara funnit en enda gång som han skriver om kaffe och då i Fredmans sång no 30, som lämpligt nog har den kafferelaterade rubriken Vid Turkens Audience 1773.

 

Fönstren öpnas, slå i
   Båd caffe och liqueurer;
   Gif famntag och douceurer;
   Adonis Astrild f
örer
   Ifrån Barbari.
Den där med manteln röder,
   Hvem är den? lät si;
Det är Hof-slagtarn, bröder,
   Ifrån Tripoli.
Alarm och röfveri!

Bellmankännaren Thord Lindé har dock meddelat mig att kaffe finns nämnd i rubriken till Epistel no 9.

 

....kallas också Thermopolium Boreale i ep. 9 caffehus i myntgränden.
Det tjusiga namnet (en blandning av grekiska och latin: ung. "nordens varma drycker") är parodiskt menat. Det är uppenbart att stället är ett horhus. Det förekommer inte kaffe inne i episteln...

 

Kaffe var dyrt på 1700-talet och brännvin var betydligt billigare. Sådana drycker nämner också Bellman betydligt oftare. Kaffet var periodvis så dyrt att man både förfalskade de ”riktiga” bönorna och gjorde surrogat av råg, cikoria- och maskrosrötter, ekollon, aprikoskärnor – ja, i stort sett allt som hade en naturlig beskhet. Faktum är att en av de bittraste fejderna i den svenska kaffehistorien kan relateras till det älskade brännvinet. Under 1756-års riksdag genomdrev bönderna – med en icke helt oansenlig hjälp från icke bönder – ett totalt kaffeförbud. Detta kan snarast ses som en hämd mot förbudet mot husbehovsbränningen eller beskrivet med andra ord möjligheten att förädla spannmål till brännvin – en dryck man kunde få klingande mynt för. En modern parallell är förstås de fattiga bönder runt om i världens minst utvecklade länder, som idag odlar opium istället för brödsäd. Men kaffet släpptes fritt. I stället blev det hög tull på kaffeimporten. Oavsett om det var förbud mot införsel eller höga tullar så fanns det en grupp som tjänade stora pengar på dessa förbud – de affärsmän som kunde finansiera smuggeltransporter av de efterlängtade bönorna.

Ett fenomen vi känner igen i en tid som ligger närmare vår egen – det är ett känt faktum att flera av de stora amerikanska finansdynastierna aldrig kunnat konsolidera sig så snabbt och få riskkapital nog för att stärka sin finansiella makt om det inte hade funnits ett amerikanskt spritförbud på 1920- 30-talet och att en stor del av de brittiska multinationella handelsfirmorna med Hongkong som bas, lade grunden till sin storhet genom en synnerligen oetisk opiumhandel ända in i modern tid. Smuggling har alltid varit och kommer alltid att vara en glimmrande affärsmetod – under förutsättning att man inte åker fast. Med dagens moralglasögon på näsan verkar kaffesmuggling vara en mycket oskyldig företeelse. Men hur kommer våra nästkommande generationer att se på den narkotika- eller plutoniumsmuggling, som sker idag?

Det sista importförbudet av kaffe kom 1799 och precis som de föregående var de en reaktion på både nödår och en svag nationell handelsbalans. Detta hindrade på inget sätt de som var stadda vid kassa att fortsätta sitt kaffesörplande. Det utfördes faktiskt relativt öppet även under förbudsperioderna och det påstås att änkedrottningen Sofia Magdalena (1748-1813) lät rekvirera fyra hästar när det kungliga kaffeköket skulle transporteras till en manöver i Skåne.

Från att ha varit en exklusiv dryck, som man drack i slutna sällskap eller till och med bara tillsammans med utvalda socialt högstående gäster, blev kaffet en alltmer folklig dryck. Även om den sociala skillnaden bestod på landsbygden långt in på 1800-talet – det var prästen, klockaren och skolläraren som njöt kaffet efter godsägarens middag, medan de övriga gästerna i bästa fall fick se på – eller så kunde man koka ett kok eller två till på herrskapets sump. Kaffet blev också mycket billigt och från att ha varit en lyxartikel blev det så prisvärt att det till och med spåddes i sump hos de fattigaste av landets torparfamiljer

Folklivskännaren Nils Keyland (1867-1924) beskriver i Svensk Allmogekost (1919) att kaffet nått ända fram till norra Värmland i slutet av 1800-talet. Men det verkar som om man förstärkte koffeinets uppiggande effekt med en synnerligen lokalt framställd stimulantia - hembränt finkelt brännvin..

 

Blanning eller ullevalle, kaffekask, var i senare tid en mycket vanlig dryck.

 

Dr Hagdahl (se sidan) skriver en lång, mycket lång drapa om kaffe i sin Kok-konsten (1879). Här följer ett litet utdrag av den allomvetande doktorn:

 

Ett väl beredt kaffe är en muntrande och lifvande dryck, som med fördel kan användas att bekämpa trötthet och utmattning af så väl själ som kropp. Det verkar icke svettdrifvande såsom té, utan bidrager snarare att göra huden torr. Det ökar i hög grad hjernans verksamhet; närmaste följden är sömnlöshet med uppjagad klarhet i medvetandet och stegrad värme, men vanligen utan annat obehag än minskad sömn. Starkt kaffe är ett godt motgift vid förgiftning av opium eller andra växtgifter och kan äfven förmildra téets verkningar på personer med alltför känslig och verksam hud. Detta inflytande förminskas genom vana, men gifver sig då till känna på något annat sätt. Många personer finnas, som icke känna sig rätt vakna på hela dagen, om de ej vederbörligen fått sitt morgonkaffe. Måhända göra de i sådant fall klokast att i stället inskränka dess bruk på eftermiddagarne, och barn, som alldeles icke hafva något behof deraf, böra afhållas derifrån.

 

Att Hagdahl skriver att barnen skall ”afhållas derifrån”, skall nog sättas in i ett helt annat perspektiv än vad han hade som ekonomiskt oberoende och mycket moralisk gentleman i 1800-talets Stockholm.

 Det fanns på den tiden många barn som snarast föddes upp på kaffe, då koffeinet dövar hungerkänslan. Men det var inte bara barn som levde ett uselt och kort liv – de vuxna i arbetarklassen kokade också kaffesumpen oändliga gånger och supplerade med billigt brännvin för att hålla hungern avsides. Det var troligen inte den mest näringsrika kost som Gud Fader uppfunnit. I usla arbetarbaracker där rovor, kaffe och brännvin var baskosten fanns inte mycket motståndskraft mot tuberkulos och andra bristsjukdomar.

Dr Hagdahl vände ofta den blinda sidan till när sociala problem skulle lösas, som så många andra som klättrat snabbt på sin tidsepoks sociala rangstege var det enklare att ge meningslösa råd till alla som befann sig några pinnar nedanför än att aktivt försöka förändra en samhällsstrukturs stabilitet han själv var beroende av.

Hagdahl skriver förstås också om alla de olika kaffesurrogat som fanns på marknaden. Han förkastar dem inte helt och hållet, speciellt verkar han vara förtjust i cikoria, men avslutar med en härlig skröna med turkisk förvåning.

 

Ehuru den är en betydande handelsartikel och med begärlighet förtäres af mången, utfalla dock intygen om dess förträfflighet ganska olika. Den turkiska ambassaden i Berlin fick en gång befallning från sin regering att låta sekreterarne och attacheérne flitigt besöka de tyska länderna och studera deras industri samt att dervid föra ordentliga dagböcker. Den första utflygten företogs till Magdeburg, och resultatet af de unga musulmännens iakttagelser återfanns i deras dagböcker i följande ordalag: ” Magdeburg, starkt befäst, utmärker sig för den särskilda industrien att tillverka mörk smuts, kallad cikoriakaffe, hvarigenom det allra bästa mokka-kaffe på kortaste tid förvandlas till en dryck, som ej kan förtäras”.

 

Idag har odlingen av kaffe sin tyngdpunkt i Sydamerika, speciellt i Colombia och Brasilien.

I Norden är vi världsmästare på kaffekonsumtion. Överst på prispallen står finnarna som konsumerar 13 kg per år och invånare. Vi svenskar delar andraplats med danskarna med cirka 11 kilo. Amerikanerna dricker bara 5 kg per år, vilket du märker om du beställer en kopp kaffe i USA - "it's like canoing, can't be closer to water."

 

kaffe, C Pissaro

Lantlig flicka med sitt kaffe (1881), Camille Pissaro.

 

Många av de stora franska berömdheterna var förtjusta i kaffe till exempel Voltaire, Rousseau, Diderot, Baudelaire och framför allt Balzac, som gick till sängs varje eftermiddag klockan sex och steg upp vid midnatt varefter han skrev oavbrutet under ständigt kaffedrickande tills det på nytt blev sängdags. Napoleon Bonaparte drack kaffe efter frukosten och efter middagen och det kanske var den stimulans han behövde - mat var han inte intresserad av. Men kaffedrickandet eller kanske snarare kafélivet sågs inte alltid med blida ögon. Den politiske filosofen och författaren Montesquieu skriver 1721 följande:

 

Om jag vore regent i detta land skulle jag stänga kaféerna, ty de som besöker dessa lokaler överhettar där sina hjärnor på ett farligt sätt. Jag skulle mycket hellre se dem berusa sig på krogarna. Där skulle de bara skada sig själva, medan den berusning som kaffet förlänar dem gör dem farliga för landets framtid.

 

Kaffe har också kallats eunuckernas dryck. I England lämnade några framstående mäns hustrur in en petition på 1700-talet till sin drottning och påpekade att spanska ädlingar kunde tillfredsställa sina hustrur upp till 38 gånger per natt. Detta kunde inte engelsmännen, vilket torde bero på allt kaffe de drack! Det är spännande att man hade en sådan inställning till kaffedrickandet - men minst lika intressant är att kvinnor troligen i alla tider pratat mer öppet om sexualitet och utbytt erfarenheter med varandra än vad vi män någonsin kommer att göra med varandra.

    För ordningens skull måste jag slutligen beskriva hur kaffe kokades när jag var ung pojke på 1950-talet - det var nämligen en hel ceremoni.

Kokt kaffe


Tillagningstid c:a 5 minuter.
Till 2 koppar.
2 1/2 msk (15g) kokmalet kaffe.
2 1/2 dl vatten

    Först skulle kaffebönorna malas i den handdrivna kaffekvarnen. Några husmödrar gick faktiskt till den lokale handlaren och köpte sina kaffebönor malda i hans elektriska kaffekvarn. Men de allra flesta, åtminstone på landsbygden, malde själva sitt kaffe - så att det skulle vara riktigt färskt. Som liten knekt var det några av vardagens bästa upplevelser när det spreds väldoft i köket av att kaffebönorna finfördelades. Kvarnen var lite speciell, fyrkantig med en rund kvarn inbyggd och en liten kvadratisk låda i botten som man drog ut när bönorna var färdigmalda. Hemma i mitt hem var den målad med en dalablå färg

    Kaffekitteln åkte fram ur skåpet, det nymalda slogs i botten på kaffepannan och så på med vattnet. Sedan fick det koka upp - men bara precis koka upp. Sedan bort med kitteln från värmeplattan ety nu skulle det stå och dra ett par tre minuter. Därefter fick kaffekitteln en tur till kallvattenkranen  - om man hade rinnande vatten - i hus utan rinnande vatten gick lika bra med den emaljerade skopan i vattenspannen och några cl vatten slogs ned i kitteln via kaffepannans pip. Detta för att "klara" kaffet.
    Sedan ställdes kaffepetter mitt på köksbordet med sin storblommiga vaxduk och husmodern kunde nu njuta sina två välförtjänta kaffekoppar innan det var dags för att tvätta, baka eller förbereda den enkla aftenvarden.
    Jag kan fortfarande lyckligt få fram doftminnet av nymalet kaffe, synminnet av vaxduken och  kärleksminnet av en hårt arbetande och kaffeälskande mor.   

tillbaka till indexsida

vidare till dadel

copyright o. saemund 2008